Vabruari
Nu är det dags igen. Levi hann vara frisk i en vecka men i lördags fick han feber och snorade som bara den. Lös i magen är han också, stackarn. Joni vabbade igår och idag. Jag tar ons, tors och Joni fre. Det ska ju gå två symtomfria dagar och jag tror inte att han kommer kunna gå i förskolan denna vecka. Dylan däremot har klarat sig, hoppas han fortsätter att vara frisk. Däremot han är han i någon trotsperiod just nu. Jättejobbigt verkligen. Igår vägrade han komma in och jag har aldrig behövt tjata tidigare. Sa då att om du inte följer med mig in då så blir det ingen iPad eller tv-tittande ikväll. Lyssnade inte ändå så jag gick in. Gick sedan ut på baksidan och skulle få in honom. Han totalvägrar och jag ser ingen annan lösning (inget fungerade ju) så fick bära in honom. Höll fast vid mitt ord om att inte få se på padda eller tv och han var så arg på mig. "Nu är inte jag din bästa vän längre". Vi har aldrig gjort såhär, alltså gett förbud förut för vi har inte behövt göra det. Det var en tuff eftermiddag på jobbet och hemma, så det var extra skönt att åka iväg till Matildas salong och få lite nya fransar + snacka lite.
Idag hade D ingen bra dag på förskolan, betett sig jättekonstigt. Vet inte om det berodde på gårdagen, eller kanske att Joni var hemma med Levi? Han ville inte till förskolan imorse men jag vet ju att han skulle ha det roligare där. Men nej, det hade inte varit bra.
Han kanske är i en fas just nu helt enkelt. Min stora fina kille.
När jag ändå pratar om D, så måste jag berätta om incidenten i helgen. Fruktansvärt var det! Jag skulle gå en promenad med grannen och Dylan skulle följa med. Han orkade inte gå efter en bit så vi gick hem. Då ville han leka i snöhögen som ligger i lekparken, precis bakom vår tomt. Brukar inte låta honom vara ute själv men jag sa "Stanna här och lek, gå ingenstans. Jag kommer strax tillbaka och är med dig". Vi gick en promenad på 10 min, Joni ringer och säger att Dylan inte är där ute. Tänker att han kanske är i snöhögen på framsidan. Jag går och ropar och letar men får inget svar. Jag fick panik och tänkte alla hemska tankar man kan göra under dessa minuter. Har han krupit in i en snöhög som rasat igen? Har han följt med någon? Tänk om han går iväg och blir påkörd? Gick mot pulkabacken och ser honom komma gåendes bakom en kille. Jag sprang emot honom och kramade honom hårt! Killen berättade att han kommit gående längs en gåta här i närheten och han tyckte det kändes konstigt. Som tur var visste ju Dylan vägen hem. Jag tackade killen flera gånger och jag skulle nästan vilja träffa honom igen. Dylan grät och jag storbölade när jag kom in. Fyfan, säger jag bara. Han hade gått iväg för att leta efter mig.. Kramade om honom extra hårt vid läggdags. Nej, nu dröjer det innan jag låter honom leka själv igen.
Annars rullar vardagen på. Jobbar ju 75 procent och det känns alldeles lagom. Slutar 15 varje fredag och det känns skönt för då kan jag åka ner till familj och vänner fre-sön.
